Till den det berör, och även er andra.
det är väl dags att dela med sig lite av tankar igen, var ett tag sedan sist nu.
Jag känner att även dom går i samma spår som tidigare, jag är lite trött på mig själv, för jag vet att det inte är lönt, något utav det.
Bara ältar i samma saker om och om igen, går runt i en ring kring ett hjärta av marmor som trots tidens tand fortfarande har knivskarpa kanter. Försöker se det vackra, men ser bara det hackiga, det fula, det icke åtråvärda.
Jag vet inte om man kan kalla det för avundsjuka, vet inte om det är rätt ord att beskriva mitt sinnestillstånd just nu. Men det är allt en svart klump nere i magen som är mer eller mindre stor, försvinner aldrig. Glöms kanske bort, göms kanske bort.. men den finns ändå alltid där.
Kanske är det bäst att säga hejdå, smärtsamt för stunden, men kanske det bästa i det långa loppet.
Ser ärligt talat inte hur det här skall funka, när jag är ensam om mina känslor fast två är inblandade.
Det sluter förresten alltid såhär, tror det är något seriöst fel med min personlighet. Lite som knark, i små mängder så får jag dig att må jävligt bra. Men så fort det blir en överdos så kväver jag dig, då behöver du tid, då försöker jag backa undan. Men ibland känns det som jag backar för långt och istället faller ner för kanten som är precis bakom.
Om det ändå fanns en handbok i hur man bäst uppför sig, hur man håller tillbaka lagom mycket. För om jag inte finns där tillräckligt mycket så är det också fel. Det finns en tunn linje där man skall vandra fram och tillbaka, ibland planlöst.
Nu ska jag nog gå ut på en promenad under den blåa himmlen, undvika att tänka på det här, lämna det i datorn och istället tänka på det ljusa, det sköna.
Och till er som tycker att jag gnäller, ja... ingenting, ni får tycka det, inte mig emot.. kanske är precis det jag gör.
Ha det så bra och kolla aldrig för mycket på era egna fötter, då kanske ni faller hårt.
//Jag
Jag känner att även dom går i samma spår som tidigare, jag är lite trött på mig själv, för jag vet att det inte är lönt, något utav det.
Bara ältar i samma saker om och om igen, går runt i en ring kring ett hjärta av marmor som trots tidens tand fortfarande har knivskarpa kanter. Försöker se det vackra, men ser bara det hackiga, det fula, det icke åtråvärda.
Jag vet inte om man kan kalla det för avundsjuka, vet inte om det är rätt ord att beskriva mitt sinnestillstånd just nu. Men det är allt en svart klump nere i magen som är mer eller mindre stor, försvinner aldrig. Glöms kanske bort, göms kanske bort.. men den finns ändå alltid där.
Kanske är det bäst att säga hejdå, smärtsamt för stunden, men kanske det bästa i det långa loppet.
Ser ärligt talat inte hur det här skall funka, när jag är ensam om mina känslor fast två är inblandade.
Det sluter förresten alltid såhär, tror det är något seriöst fel med min personlighet. Lite som knark, i små mängder så får jag dig att må jävligt bra. Men så fort det blir en överdos så kväver jag dig, då behöver du tid, då försöker jag backa undan. Men ibland känns det som jag backar för långt och istället faller ner för kanten som är precis bakom.
Om det ändå fanns en handbok i hur man bäst uppför sig, hur man håller tillbaka lagom mycket. För om jag inte finns där tillräckligt mycket så är det också fel. Det finns en tunn linje där man skall vandra fram och tillbaka, ibland planlöst.
Nu ska jag nog gå ut på en promenad under den blåa himmlen, undvika att tänka på det här, lämna det i datorn och istället tänka på det ljusa, det sköna.
Och till er som tycker att jag gnäller, ja... ingenting, ni får tycka det, inte mig emot.. kanske är precis det jag gör.
Ha det så bra och kolla aldrig för mycket på era egna fötter, då kanske ni faller hårt.
//Jag
Kommentarer
Postat av: Yonas
Du uppdaterar din blogg lite skralt :P
Trackback
