Opposite Distraction

Varför känns det som jag bara duger när det krisar? när någon mår kasst så vänder dom sig till mig, annars är det tyst... när man behöver hjälp eller något råd.. jag har liksom fått stämpeln "trevliga killen" Den som alltid är glad och trevlig, alltid är snäll och go... Men jag är tamigfan inte alltid så... men det förstår folk tydligen inte, dom antar att dom bara kan dumpa massa skit på mina axlar. Sen när jag behöver dumpa lite övervikt så är det få.. ytterst få jag kan vända mig till.

Jag har inget emot att hjälpa folk.. absolut inte.. men ska inte en sådan vänskap vara ömsesidig?

Sen är det ingen som fattar när jag är nere heller, jag får nästan skrika fram det för att folk ska fatta. Är jag lite tyst eller verkar lite nere är det aldrig någon som frågar "hur är det" utan då får jag bara tystnad tillbaka.. kanske är så jag ska vara... kanske är så det funkar.. man ska hålla tillbaka kärleken, älskar man någon för mycket så får man det förr eller senare slängt i ansiktet, man blir tagen för givet. Vilket är en sjukt konstig känsla, jobbig och ångestfylld... Men jag vet inte.. det kanske är så livet är? Bara att vänja sig vid det eller gå under... lära sig att stänga in känslorna och sedan ta ut det i en stor fet jävla krogfajt.. spöa skiten ur någon.. kanske är så man måste göra för att kunna överleva i detta o så egocentriska samhälle.

Men men.. bry er inte om vad jag känner, ni har inte gjort det innan då ska ni inte göra det nu heller.

//katatusch